En faderskapsutredning – från savannen till Säfsen

Per-Göran Jansson


Publicerat i Finnmarken Förr och Nu nr. 2 2014 



Jansson heter jag efter far min. Farfar hette också Jansson, men det fanns frågetecken kring namnet som jag upptäckte tidigt i livet. Far sa att farfar, Per Jansa i Lenhöjda, var född oäkta. När jag förstått vad det innebar började jag undra var han fått namnet ifrån. Hans mor hette Johanna, så jag tänkte att hon kanske snickrat till Jansson efter sitt eget. Visst tror jag det var lite skamligt för farfar att vara oäkta, men varken han eller far gjorde stor sak av det. Dessutom visste farfar faktiskt vem hans far var – han kallades Vittjärns-Kalle. Han berättade en gång om deras enda möte.

 
Per och Tore i Lenhöjda, farfar och far 


Vittjärns-Kalle erkänner

Farfar var i trettioårsåldern när det hände. Han hade gift sig 1898 och bodde i Lilla Låsen några kilometer från Ulriksberg. Han högg i skogen och bar plank vid sågen, tolv timmar om dagen på den tiden. Det spelades kort om pengar i Ulriksberg. Farfar spelade inte själv, men han tyckte det var spännande att titta på. En gång ser han Vittjärns-Kalle i kortspelarlaget. Farfar vet vem han är, men han har aldrig talat med honom. Vittjärns-Kalle är välkänd för sin förmåga att kunna trolla. Spelet går och Kalle vinner. Mellan givarna bultar han i bordet med sitt trollhorn. Ingen vet säkert vad han har i hornet, men det kan vara kyrkogårdsmull och annat som ger kraft. Plötsligt reser han sig, Vittjärns-Kalle. Han går fram till farfar och ger honom en tvåkrona av vinstpengarna.

-         Här får du, säger han, för du ska fôll var pôjken min!

Det är farfars första och sista möte med far sin. Hur kunde han veta att det var hans far som satt där och bultade med sitt trollhorn?

Otto Blixt med Vittjärns-Kalles trollhorn

Född i Vittjärnsberg

För några år sedan gjorde jag ett första försök att hitta denne Vittjärns-Kalle. Jag visste ju att han var känd som en av finnmarkens ”trollkarlar”, shamaner som Dan Andersson skrev om i ”Det kallas vidskepelse”. Trollhornet hade Otto Blixt lyckats tjata sig till innan Kalle dog. Det skulle finnas på finngammelgården i Skattlösberg. Jag bad Ingvar Hedlund peka ut det en gång, men han visste nog inte vilket horn det var. Det var i alla fall inte det trollhorn som jag sett Otto Blixt demonstrera på den här bilden från 1965. När jag fick dopböcker och husförhörslängder tillgängliga började jag leta. Jag visste ju inte vad han hette, men antog att han måste heta Karl i alla fall. Tänk om det vara så enkelt att Kalle var född i Vittjärnsberg, inte långt från Ulriksberg. När kunde Kalle ha varit född om han var farfars far? Farfar var född 1869. Jag hittade honom nästan direkt: Carl Johan Jansson, född i Vittjärnsberg 1845. När jag såg namnet blev jag nästan darrig så gammal jag var, för farfars namn var faktiskt Per Johan Jansson.

 

I en hölada i Lönnhöjda?

Nu började ett intensivt sökande efter någon anknytning mellan Kalle och Johanna Persdotter från Villbäck, farfars mor. Kalle blir dräng i Hökfallet 1863. Han flyttar därifrån ett år senare, men går inte att spåra. Däremot blir det fullträff i Lönnhöjda 1868. Han är nämligen dräng där samtidigt med att Johanna kommer dit som piga. 1/11 1869 lämnar de båda sina tjänster i Lönnhöjda. 25/11 föder 25-åriga pigan Johanna Persdotter en son hemma i Villbäck. Han döps 28/11 till Per Johan och skrivs in i födelseboken som o.ä. När han för första gången finns med i husförhörslängden heter han Per Johan Jansson. Per efter morfar Per Hindersa kan man tänka, Johan och Jansson efter sin far förstås. Vem vet vilka löften hon fått av Kalle? 1871 är Johanna tillbaka i Lönnhöjda, men Per är kvar hemma i Villbäck med morfar och morbror Petter. Så småningom får han veta att hans far brukar kallas Vittjärns-Kalle.

 

”Onger över hel sockna”

Jag trodde förstås att Otto Blixt hade anteckningar om Kalle, men hitintills har jag inte lyckats hitta några i arkiven. Den enda som haft något att berätta var Hildur Larsson från Telningberg, inte långt från Vittjärnsberg. Hon sade att Kalle kunde få fram regn ur molnen och sätta sjukdomar på folk. Och att han var far till Har-Alfred! Om Alfred sade hon att ”han hadd onger över hel sockna”.

-          Skynn er å öppen flecker, brukade han säga när han bultade på, ja ä tinga på fler ställen!

Han kanske bråddes mer på far sin än vad farfar gjorde! Farfar fick sina tio ungar med samma fru. Om någon som läser det här vet mera om Vittjärns-Kalle eller Har-Alfred, skulle jag vara tacksam för ett mejl ( Denne e-postadressen er beskyttet mot programmer som samler e-postadresser. Du må aktivere javaskript for å kunne se den. ). Här kunde den här faderskapsutredningen ha slutat. Jag var nöjd när min kartläggning bekräftat att Carl Johan Jansson, Vittjärns-Kalle, var farfars far. Även om Har-Alfred hade ungar över hela socknen skulle det knappast gå att hitta någon ättling att DNA-testa.

 

DNA-beviset

Det gick något år innan jag kom mig för att försöka följa Kalles faderslinje bakåt i kyrkböckerna. När jag så småningom gjorde det blev resultatet överraskande. I tio generationer hade de bott i Vittjärnsberg, Hökfallet, Håen och – Säfsbyn! Jag hade faktiskt rak faderslinje till Pål Larsson Turpoinen, kallad Stor-Pål. Han är en av de första säfsingar som finns i annalerna, Säfwan Påhl, anklagad för ohämmat älgskytte 1623. Nu blev det spännande! Det finns nämligen en ättling till Stor-Pål som redan är testad inom Skogsfinska DNA-projektet – Enar Gustavsson. Det visade sig att vi härstammar från var sin son till Stor-Pål; Enar från Pål Pålsson och jag från Johan Pålsson Turpoinen. Eftersom Y-kromosomen förs över oförändrad (det inträffar dock någon gång en mutation, ärftlig förändring) från far till son, släktled för släktled, skulle ett DNA-test slutgiltigt kunna fastställa släktskapen. Hade jag samma Y-kromosom som Enar, skulle det bevisa, både att vi härstammade från Stor-Pål och att Vittjärns-Kalle var far till farfar. Efter ett par veckor hade jag fått topsen från DNA-institutet i Houston, Texas, och skrapade loss ett prov från insidan av kinderna. Efter sex veckor hade jag svaret. Enars och min Y-kromosom är näst intill identiska! 36 av de 37 testade markörerna överensstämmer exakt, vilket innebär att vi med 95 % säkerhet har en gemensam anfader inom 10 generationer.

 

Från savannen till Säfsen

Min morbror Sten Pettersson testades förra året genom det Skogsfinska DNA-projektet och befanns tillhöra den så kallade Y-haplogrupp N. Han har rak faderslinje till Buresläkten (Puuroinens) i Skifsen och Drafsen - den legendariske Rik-Mats släkt. En träffkarta visar att Sten har många genetiska släktingar i Savolax, men ännu intressantare var att se hans manliga förfäders förflyttningar sedan de lämnade Afrika för ca 50 000 år sedan. Det är den prickade linjen på kartan. Jakuter och nenetser i Sibirien har till 75 % samma Y-haplogrupp N som Sten. Enar och jag tillhör däremot Y-haplogrupp I. Den gruppen har flyttat sig efter den heldragna linjen på kartan. Tanken svindlar, men en anfader kan ha varit med och målat de bisonoxar som jag beundrade i Altamiragrottan i norra Spanien 1969. Från min horisont betyder det här att farfars och morfars förfäder lämnade Afrika samtidigt, men att deras vägar skildes på Arabiska halvön för ca 45 000 år sedan. För mindre än 10 000 år sedan, i det geografiska område som blev Finland efter istiden, möttes de igen och kom att tillhöra samma folk. För ca 400 år sedan, nutid i det här sammanhanget, flyttade de sina bopålar över Bottenviken och kom som svedjefinnar ungefär samtidigt till Säfsen. Farfars anfader Pål Larsson Turpoinen slog sig ned på den plats som blev Säfsen (numera Säfsbyn) och morfars anfader Mats Eskilsson Puuroinen drog till Drafsen och Skifsen. 



Mina förfäders vandringar sedan de lämnade Afrika för ca 50 000 år sedan: Heldragen linje haplogrupp I, farfars anfäder, prickad linje haplogrupp N, morfars anfäder.


En Y-kromosom och en tvåkrona

Ja, så lyckades jag alltså bevisa min oäkta farfars rätt att bära fadersnamnet och dessutom att han var ättling till den skogsfinske ursäfsingen Turpoinen. Till vad nytta, så här 145 år för sent, kan man undra. Vad skulle far och farfar ha tyckt om den här utredningen? Jag tror faktiskt att de hade gett mig godkänt. Verkligheten såg ju ut så här, ingenting att skämmas för, inte att yvas över heller förstås. Vad Vittjärns-Kalle hade tyckt i det här sammanhanget struntar jag nog i. Han bidrog ju inte med mer än en Y-kromosom och en tvåkrona!