Svedjebruk och heliga kor

Av Bo Hansson

Publisert første gang i Finnkultur nr. 3 2004
Publisert på fennia.nu 20050730

Med svedjebruk, menar vi att bränna marken för att odla mat. Det finns gott om litteratur som mer eller mindre uttalat anger svedjebruk som primitivt. Man får ibland också intrycket av att samma kategori författare ansåg att det gjordes i brist på traditionell jordbruksmark. Jordbruket ansågs på alla sätt överlägset.

Avancerad kunskapsöverföring
Modern forskning visar på ett övertygande sätt att så ändå är fallet med det skogsfinska storsvedjandet (huuhta). Snarare tvärtom. Hela processen från att många år i förväg välja ut och märka den egna storfamiljens framtida svedjemarker, till att nyttja naturliga processer i jorden, välja tidpunkt för svedjandet och hantera skörden, byggde på generationers kunnande och erfarenheter. Idag dokumenterar vi kunskap och metoder mycket noggrant. Ja vi t.o.m. certifierar enligt internationellt godkända normer. I äldre tider var detta ännu viktigare. Där kunde ett misslyckande vara skillnaden mellan svältdöden, överlevnad eller att leva gott. Vi vet här genom Kalevala och andra källor att de finska runosångerna hade en central betydelse för kunskapsöverföring.

Tusenfalt åter ?
Det har ibland angetts att det skogsfinska svedjebruket i granskog (huuhta) gett 50-100 falt tillbaks, medan de svenska och norska böndernas jordbruk gett högst 4-8 gånger åter. Efter storskaligt svedjebruk på Källslätten mellan Borlänge och Falun 1996 och 1998, samt en likaledes helt ovetenskaplig liten odling i Tørberget, Trysil 2002-2003, vill jag påstå att detta med råg(e) kan bekräftas. Även med hänsyn till att klimatet idag är åtskilligt gynnsammare.

Två praktiska försök
Källslätten, mellan Borlänge och Falun, är ett ålderdomligt odlingslandskap som vårdas av en ideell förening. Platsen är belägen i ett stort skogsområde 265 m.o.h. i ett öppet landskap med betesdjur på sommaren och en unik barockträdgård. Källslättenföreningen som förvaltar området åt ägaren Storaenso, bestämde för några år sen att man skulle svedja för att utöka betesmarken. Detta genomfördes på kulturmark igenvuxen av planterad granskog . Efter en traditionell avverkning och borttagning av virkesträd, brändes grenar, ris och humuslagret. Den första svedjan tändes efter torrt väder veckan efter midsommar 1996 och skördades efter en i huvudsak torr sommar 1997. Den andra branden gjordes under en fuktig midsommarperiod (torrsommaren 1997) och skördades den svala och fuktiga sommaren 1998. Odlingen i Tørberget utfördes på en gammal eldplats 2002, med syfte att jämföra skördeutfallet på högre höjd (485 m.o.h.) och noggrannare beräkna resultatet.

Olika förutsättningar
Till utsäde användes s.k. midsommarråg från Kåre Olsson i Skattungbyn, Orsa. Den andra sommaren sådde undertecknad dessutom lite råg från Mattila i Östmark och av samma slag som först använts av Maths Östbergs i en svedja på Alfta finnskog.

Kåre Olsson odlar för övrigt midsommarråg på vanlig åker till djurfoder.

Jag vill påstå att detta är i stort sett identiska rågsorter eller åtminstone mycket nära besläktade. En amatör som jag kan i alla fall inte se någon skillnad på vare sig rågkornen, den uppväxta rågen eller skördeutfallet. Svedjorna på Källslätten såddes tätt genom att gå över området och sprida ut rågkornen i mängd. Storleken på svedjorna var ungefär en till två tunnland. Därav har jag inte kunnat studera utfallet per sått rågkorn, vilket jag gjorde i den lilla norska odlingen, som bestod av 12 rågkorn noggrant nedpetade "6 per kalvskinn".

Några iakttagelser

- halmen blev högre och kraftigare på Källslätten 170-205 cm, resp. 150-170 cm.

- axen blev större på Källslätten och rågkornen fler.

- rågen mognade något tidigare på Källslätten. Sådden gjordes samma tid, veckan efter midsommar.

Några enkla slutsatser jag dragit

- Skörderesultatet är väldigt beroende av att råhumuslagret brunnit igenom ordentligt. Man kunde med blotta ögat se stora skillnader beroende på om marken var riktigt genombrunnen. Rågen vare högre, axen kraftigare och antalet rågkorn per ax avsevärt fler och större.

- Skörderesultatet var mer beroende av kvalitén på branden än väderleken dessa år. Båda åren med storsvedjor gav lika bra skördeutfall. Däremot uppstod problem med skörden det andra året, då rågen lagt sig p.g.a. det myckna regnandet.

- Skörderesultatet är beroende av bonitet och klimat. Källslätten är brukad på kulturmark som varit hävdad i generationer och ligger i en gynnsammare klimatzon. Skördeutfallet i Trysil var ändå större än väntat.

Kuriosa kring skördeutfallet i Tørberget

Av 12 sådda rågkorn gav 8 skörd (2/3).

Räknat på 12 sådda rågkorn, gav varje 34 ax åter.

Räknat på 8 skördade gav varje 52 ax åter.

Minsta antal ax per rågkorn var 5 st. Största antal var 117 st.

Minsta antal rågkorn per ax var 6 st. Största antal var 43 st. Medianvärde 26.

Lägsta skörderesultat per sått rågkorn enligt medianvärde: 130 st. Genomsnittligt antal 824 st. och högsta uppmätta 3.042 rågkorn.

Bortser man från det rågkorn som gav mest (117) och ett av de som gav minst avkastning (0), är den genomsnittliga avkastningen 30 ax med totalt 780 korn.

"Gårdsälgarna" var inte intresserade av rågen.

Lägre höjd på rågaaxen och färre korn per ax i Tørberget mot den skördade rågen på Källslätten.

Inga synbara köldskador på den mogna, torra, oskördade rågen (23 sep.) trots flera frostnätter.

Dristiga antaganden
Utifrån detta kan man utveckla ytterligare antaganden och förmodligen slakta några gamla heliga kor vad avser historier om skogsfinnarnas migration och leverne:

Två tomma händer och en skinnpung
Vad gäller migrationsfasen står det allt mer klart att finnarnas etablering här på många sätt kan jämföras med senare invandring i Nordamerika. Ingen behövde gå runt Bottenviken med sin ko för att klara etableringen i den svenska landsdelen. Båttrafiken över Östersjön och Bottenhavet var väl känd och utvecklad sen många år. Svenska var man heller inte ovan med, det talade flertalet myndighetspersoner hemma i Savolax, Rautalampi och Ruovesi också. Arbetskraft behövdes på många håll i Sverige och landsmän fanns för de flesta redan på plats. Där bodde man tillfälligt, för att försörja sig, få tak över huvudet och förbereda en nyetablering i lämpliga svedjemarker. För en del blev det även andra näringsgrenar. På så sätt kunde många av de anlända skogsfinnarna etablera sig med hjälp av en liten skinnpung med råg. På några få år kunde man genom de rika skördarna bygga upp det kapital som krävdes för att köpa en del av livets förnödenheter som boskap, redskap m.m.

Svartbränt landskap ?
Vad gäller svedjebruket var det säkert så under det kalla 1500-talet att större, eller åtminstone fler svedjor, krävdes för att trygga försörjningen. Dels hade man säkert flera "fall" på gång samtidigt. De var de i olika stadier beroende på fällning, torkning, bränning, odling etc. Dels hade man säkert svedjor belägna i olika marktyper, för att gardera sig mot torrår, regnår, köld o.s.v. Vi kan med hjälp av bl.a. domböcker och försöksodlingar ganska säkert fastslå att utseendet i det svedjebrända landskapet knappast kan jämföras med hur det såg ut i Bergslagen, när järnhanteringen och kolningen var som mest utbredd. Berättelser från Falu gruva, bl.a. Linne på 1730-talet och andra bruk, säger att ingen skog kunde skönjas så långt ögat nådde. Alla marker var inte optimala för svedjebruk, varför man säkert var grannlaga innan lagstiftning eller annat begränsade möjligheten att välja plats. Dessutom ser vi att de "olaga svedjor" som avhandlades i domböckerna oftast var av samma storlek som på Källslätten. En för mig rimlig siffra som nämnts är att 10-15 % av skogarna var svedjade på finnskogen, men säkert mer där marken var lämpligast.

Ett av rågkornen i Tørberget gav en rekordskörd. 117 ax med totalt 3.042 korn.

I början av juni var "rågtuvorna" 35 cm höga, i mitten av juli 160 cm.

© Bo Hansson 2005