Släkten Litens-Lidens bakgrund i Gästrikland

Av  Maud Wedin

Første gang publisert i Finnkultur nr. 3, 2006.
Publisert på fennia.nu 26. mars 2011 

 

Anders Liten (Liden) och hans syskon på Finnskogen

I länsräkenskaperna för Fryksände socken år 1655 dyker för första gången namnet Anders Liten (Liitenn) upp i källorna. Han uppges då befinna sig på Gransjön i Östmark, där han betalar tionde. Han finns därefter med i källorna för Gransjön och senare Mulltjärn i samma socken, under resten av 1650-talet.[1]

I början av 1660-talet flyttade han till Gravberget i Våler, där han dyker upp i källorna mellan 1671 och 1699. Här framkommer även att hans patronymikon var Mårtensson. Anders hade dock inte flyttat ensam. Han hade åtminstone tre bröder i Gravberget och Risberget. Många från Gravberget härstammar från syskonen Liten-Liden och släkten spred sig även tillbaka in på svensk sida bland annat till Aspberget i Norra Finnskoga samt till Röjden, Bograngen och Medskogen i Södra Finnskoga.[2]  

Finnemanntallet från 1686 kan ge ytterligare värdefulla upplysningar. Här framgår att Anders Mårtensson Liten (Liiden) var född i Gästrikland och kom till Gravberget omkring 1660. Här nämns även bröderna Johan Mårtensson (60 år) och Jakob Mårtensson (50 år) i Gravberget samt Mårten Mårtensson i Risberget (63 år).[3]

Den spännande följdfrågan blir förstås: Går det att följa släkten bakåt till Gästrikland?

Det tidiga 1600-talets källor i Gästrikland är sparsmakade på uppgifter, men en finne vid namn Mårten Jakobsson i nuvarande Järbo socken (dåvarande Ovansjö socken) blir på grund av sitt namn högintressant. Han dyker upp första gången i tiondelängden 1618, sedan i boskapslängden 1620 för byn Nordanå.

Stenklyfts karta över Järbo, Finnäs (Nääs) och Nordanå 1702.

Därefter tycks han ha varit bosatt i byn Botjärn. Han finns med i roteringslängder 1621-1640 samt i mantalslängder 1635-45. I Botjärn bor även sonen Sigfrid, född omkring 1625 (mantalslängd 1645, dombok 1646-47).[4] I byn nämns också Olof Mårtensson i domboken 1636, men där har inte släktskap kunnat styrkas, även om det ligger nära till hands att spekulera i möjligheten att han var son till Mårten Jakobsson. Anders, Mårten, Johan och Jakob har dock ännu inte återfunnits i gästrikekällorna och därmed har denna släktskapshypotes hittills fått kvarstå som trolig, men inte bevisad.

Stenklyfts karta över Botjärn (Bokern) och Kungsberg år 1700.

Emellertid kan man i källorna återfinna en bror till Mårten Jakobsson. Han hette Bertil Jakobsson och var bosatt på Medskogsheden (Heden) i Ockelbo socken. Släktskapet verifieras när Bertils son Samuel omtalas som knekt och brorson till gamle finnen Mårten Jakobsson i mantalslängden för Botjärn år 1639. Bertil Jakobsson omtalas i saköreslängden år 1617 samt roteringslängden 1621 i Ovansjö socken, men flyttade senare till Medskogsheden i Ockelbo. År 1674 finns han med i en lista över utfattiga. Namnen på Mårtens och Bertils hustrur har inte återfunnits.

 

Bröder på stöldturné sommaren 1675

Som forskare händer det i lyckliga stunder att man snubblar över information när man minst anar det. Inte minst blir man överraskad när uppgifter dyker upp på ”fel” ställe. Mitt forskningsfält omfattar inte bara Gästrikland, utan mer eller mindre alla skogsfinska områden norr om Dalälven. Följaktligen är Rättviks Finnmark av stort intresse för mina undersökningar, där domböckerna förstås är en viktig källa. Dessa domböcker blev starten för en serie spännande upptäckter.

Vid laga ting i Rättvik 2 december 1675 behandlas en stöld i Rättviks kyrka som begåtts samma sommar av två bröder, Nils och Olof Bertilsson från Medskogs(heden) i Ockelbo socken.[5] Den 26-årige Nils omtalas som en förrymd soldat som bland annat varit städslad hos Lille Mats i Gammelboning i Ockelbo socken. Lillebror Olof var 14 år och hade fått följa med sin storebror. Tingsprotokollet beskriver att bröderna skulle bege sig till ett syskonbarn (kusin) i Värmland. Färden gick från Ockelbo via Alfta och Rättvik. De hade sedan tänkt bege sig mot Ore och Mora och därifrån vidare till Värmland, men resan blev inte riktigt som bröderna först planerat.

Holstenssons karta med finnbosättningarna i Rättvik 1668. Med Backa avses Finnbacka och Byggningssjön är Bingsjö.

I det långa tingsprotokollet uppdagas en stöldturné av sällan skådat slag. Här följer ett sammandrag av händelseförloppet:

Nils och Olof begav sig sommaren 1675, efter stora böndagen, mot Värmland. Stölderna började hos Jon Eriksson i Gäddvik, Alfta socken, enligt uppgift från finnen Knut i Backesjön i Rättvik.[6] Där stal de mat och blev fasttagna och satta i ”kistan”. Därifrån rymde de efter 14 dagar och satte kosan mot Rättvik. Vid midsommartid var de vid Finnbacka. Där rev de ett hål i taket på Back-Mats Erikssons stolphärbre, för att stjäla. Back-Mats hörde dem och kom rusande, så de var tvungna att fly hals över huvud. De fick med sig pengar och mat, men glömde geväret kvar. Back-Mats vågade inte förfölja dem, eftersom han var ensam.

Natten efter rev de hål på taket till en förrådsbyggnad i Kilbodarna, fäbodar tillhöriga Lars Hansson i Västanå. Där stal de tre nya dalkarlsmatsäckar, mat, arbetshandskar, en yxa, salt, mjöl och drack några bunkar mjölk. Två nätter därefter bröt de sig in i ett härbre i Solberga by, där de stal kläder. Samma natt gjorde de inbrott i ett härbre hos hustru Margareta i Västanå, där de stal mat och kläder.

Under ett dygn ”gjorde de sig goda dagar av de stulna matvarorna”.

Dagen före Bertilsmässodagen gömde de sig i Präståkern, för att sedan bryta sig in i Rättviks kyrka under natten. I kyrkan stal de pengar och kyrksilver. De vågade dock inte ta bägarna som de trodde att nattvardsvinet serverades ur, ifall Gud skulle bli arg. De vågade heller inte dricka något av vinet av rädsla för att bli fulla.

Sedan tog de en båt vid kyrkostranden för att ro över sjön Siljan. Vädret var dock strängt, så de hamnade i Laknäslandet. Där gömde de sig och delade på bytet. De såg folk i båtar på sjön som letade efter dem. På kvällen tog de åter båten och kom så till Näsbyggelandet (Siljansnäs) där de övernattade i en lada. Dagen efter köpte de tobak i Sundsnäs by och utgav sig då för att vara tråddragare.

Samma dag tog de en bössa ur en lada, fortfarande inom Leksands socken. Sedan drog de åt Järna socken och där stal de mjölk från en fäbod. I Skålebyn[7] bröt de sig in i ett härbre, men eftersom det ägdes av fattigt folk fanns där inte mer att stjäla än ett tennbälte, en kniv och 6 alnar svarta galoner(?).

Eftersom maten nu var slut för dem stal de, natten mot Bertilsmässodagen, en bock ut ett fähus som de slaktade och stekte i skogen en bit från byn. På måndagen hittade några vallbarn från Skålebyn resterna av elden och de tre dalkarlsmatsäckarna. De sistnämnda hade Nils skurit sönder och gjort en gördel av med vidhängande pungar att ha pengarna i. Rättvikskarlarna som var de båda tjuvarna på spåren fick nu hjälp av Skålebyborna att leta rätt på dem, så att de kunde fängslas.

Holstenssons karta med Rättviks kyrka och prästgård 1668.

Först fördes Nils och Olof till Rättvik med det stulna kyrkogodset och sedan till Falu fängelse. Där blev Nils belagd med järnfängsel både till händer och fötter. Handfängslet bet han av sig och sedan tog han en yxa, som modern smugglat in till honom, och rev sönder muren. Hade han haft lite mer tid på sig hade han nog kommit ut.

Tingsprotokollet fokuserar naturligtvis på det oerhörda brottet som stölden i kyrkan innebar och i andra hand lämnas utrymme åt dem som utsatts för stölderna att utförligt berätta hur de drabbats. Vid det här laget har man förstått att Nils och Olof med största sannolikhet var söner till Bertil Jakobsson på Medskogsheden. Men varför de skulle till Värmland, varför begick de alla stölderna och vem var kusinen som man skulle hälsa på? Dessa frågor kvarstod fortfarande.

Fyndet i Rättviks kyrkoarkiv

Sommaren 2005 ordnade Gävle-Dala Finnkulturförening ett studiebesök i Rättviks kyrkoarkiv. Liksom flera andra dalasocknar har man i Rättvik länge behållit allt sitt kyrkoboksmaterial i det egna arkivet. Fortfarande har man en stor del av arkivmaterialet kvar och vi var förväntansfulla när vi hoppades hitta spännande uppgifter om Rättviksfinnarna, speciellt sådant som man inte hittar i de ordinarie mikrofilmade arkivalierna.

Det mest sensationella arkivfyndet handlade dock inte primärt om Rättviksfinnar. Det var istället ett par nedtecknade bekännelser från de två bröderna Nils och Olof Bertilsson. Dokumentens titlar var ”Rättviks kyrkotjuvars bekännelse” samt ”Nils och Olof Bertilssöners bekännelse som de gjorde uti min stuga den 11 september 1675”. Bekännelserna var nedtecknade av prosten i Rättvik, Gustavus Elvius (1618-93).[8] Här återfinns åtskilligt mer av personalia som dessutom rätar ut en hel del frågetecken tidigare i artikeln.

Det är sannerligen fynd av detta slag som gör all forskarmöda väl värd den tid man lägger ner på att plöja igenom arkiv! Så här skriver prosten efter Nils beskrivning:

Fadern Bertil Jakobsson var ryttare när han kom till Sverige, men fick dimission (entledigande) i Stockholm, begav sig till Ovansjö och lät leja sig till soldat. /…/ Nu fjärde gången i äktenskap, (med) denna sista hustrun 10 barn, 5 leva. Men barnen med de andra hustrurna (är) 12 barn, så att de alla är 22 barn av vilka somliga (är) döda, somliga leva. Fadern (är) nu åldrig, vid pass 104 år. /…/ Men morfadern, sista hustruns fader, är fänrik, fängslad och död i krig./…/

 

Nils uppgav sig vara 26 år och hade varit gift i sex år. Han hade ett barn i livet, som föddes strax innan giftermålet. Det andra barnet hade dött i späd ålder. Hustrun var dotter till salig länsman Lars Jönsson i Ockelbo. Svärmodern hade tidigare tjänat hos länsman innan hon gifte sig med honom. Hon levde fortfarande. Nils hade sedan giftermålet försörjt sig med arbete, bland annat med sågning åt doktor Bröms. Han hade även arbetat i Gävle och i socknen. 1674 lät han leja sig som knekt av Lille Mats i Gammelboning 1674, men tog knektlönen med sig och rymde från tjänsten till Jämtland. Våren 1675 kom han dock åter till Ockelbo för att hälsa på föräldrarna. När fadern slutat som soldat tog han upp torpställe på Medskogsheden, men nu bodde de i Böle eftersom doktor Bröms tagit torpet ifrån dem. Fadern kallades allmänt för ”Bertil på Heden” och hade på sista tiden försörjt sig delvis med arbete, delvis som bettlare (tiggare), bland annat vid Kopparberget i Falun. Modern hade svenska föräldrar. Hustrun (och barnet) i Säbyggeby besökte han dock inte. Inte heller ville han ta henne med till Värmland, eftersom ”de hade svårt att samsas”. Under de sex år som de varit gifta hade han nästan inte alls varit hemma hos henne.

Lillebror Olle, som var yngst i syskonskaran, försörjde sig med att ta tjänst där han kunde. Han hade bland annat arbetat hos Hans Larsson i Böle och hos Olof Eriksson i Åbyggebyn, båda svenskbyar. Dock övergav han sin tjänst mellan de stora böndagarna för att följa med sin storebror Nils till Värmlandsfinnarna, där hans farbrors söner var bosatta. Olle berättade vidare:

Nils var hemma ifjol vid Mickelsmässotiden hos deras föräldrar, uti faderns frånvaro till Falun, och sagt sig då varit i Värmland hos sitt syskonbarn, viljandes hava sin moder med sig dit och sagt stort utav huru väl benämnde hans syskonbarn stod sig. /…/ I somras kom han åter dit igen, tubbade Olle med sig från sin husbonde, sägandes sig hava rågsvedjor i Värmland som han skulle hjälpa honom uppskära. Det ock Olle trodde och därmed lät bedraga sig.

Men här går uppgifterna isär. Nils påstår att han inte alls ville ta Olle med till Värmland, eftersom brodern bara var 14 år, men modern övertalade honom. Vidare nekar Nils till att han varit hos sin kusin i Värmland tidigare. Sockenmännen i Rättvik och Leksand misstänker emellertid att Nils far med osanning. I ett nota bene skrivs:

Bemälte finnar pläga om sommartid gå emellan Hälsing(lands) och Värmlands finnar, men om vintertid stryka in över skogen till Norge.

 

Vidare berättar Nils att han har en halvsyster och eventuellt några halvbröder i Värmlands finnmark samt ett syskonbarn på Tolvmilaskogen som heter Anders Liten.

Cirkeln sluten

När vi äntligen fick uppgift om namnet på kusinen blev det verkligen bingo för våra efterforskningar! Anders Mårtensson Liten var alltså kusin till Nils och Olof Bertilssöner, således var Mårten Jakobsson far till Anders Liten och hans syskon. Därmed har vi fått svaret på en av de viktigaste frågorna som ställdes i artikelns början.

Men dessutom har arkivmaterialet från Rättvik bidragit med en mängd andra viktiga uppgifter samt givit upphov till flera följdfrågor. En viktig följdfråga är om och hur man kan spåra ättlingarna efter de båda bröderna Bertil och Mårten Jakobssöner. De hade stora familjer, vilket sannolikt borde innebära många efterkommande. Problemet är att vi har så få kända namn på Bertils barn, vilket innebär att de i dagsläget blir svåra att spåra upp.

I domboken 1671 anges att Nils Bertilsson redan då var soldat i Gammelboning. Han blev dömd för att ha slagit Kristofer Bertilsson och Erik Mårtensson i Kalltjärn. Kalltjärn ligger alldeles intill Medskogsheden, men i Järbo socken. Möjligen kan Kristofer ha varit en (halv)bror och Erik Mårtensson en kusin, men ytterligare uppgifter saknas. Varken Kristofer eller Erik har återfunnits i andra källor i området efter 1671.

Stenklyfts karta från 1702. Nere till vänster ligger Kalltjärn. Sjön strax ovanför mitten är Medskogssjön, där Heden ligger på sjönsvästra sida. Notera Bertilstjärnarna i övre högra hörnet

Det var även intressant att höra Bertils bakgrund som ryttare och att han fick avsked i Stockholm och först därefter begav sig till finnbygden. Här har vi alltså inte den ”klassiska” bilden av skogsfinnen som primärt kommer till svenska sidan för att leta nya svedjemarker. Kanske passade brodern Mårten bättre in i den ”skogsfinska rollen”? När han blev etablerad hemmansägare i finnbyn Botjärn var det förstås naturligt för brodern Bertil att komma efter när ryttartjänsten var avslutad.

Värt att notera är också att Bertils fjärde hustru var svenska. Giften mellan svenskar och finnar var inte så vanliga vid denna tid. Var detta undantaget som bekräftar regeln eller var Bertil (och Mårten) rentav från svenskspråkigt område i Finland? Frågan kvarstår!

Ur källkritisk synpunkt är det intressant att studera trovärdigheten i de uppgifter som Nils och Olof lämnar. Normalt har vi bara tillgång till en version av ett händelseförlopp, nämligen den som står i domböckerna. Här får vi flera versioner, dels den officiella i domstolsprotokollet, dels Nils och Olofs berättelser. På flera punkter går beskrivningarna isär, vilket tidigare beskrivits. Förutom de händelser som redan nämnts finns det fler. Till exempel angav Nils att han for till Jämtland när han rymde från soldattjänsten. Olof hävdar istället att brodern drog till Stockholm, där han lät värva sig av ”Gardet”. Ett annat exempel rör skuldfrågan. Olof hävdar att Nils med hugg och slag tvingat honom att utföra stölderna. Olof blev till och med hotad till livet om han inte lydde, vilket Nils alldeles förnekar. En mer alldaglig lögn rör faderns ålder. Bertil kan knappast ha arbetat vid Falu koppargruva vid 104 års ålder. Vidare torde han näppeligen ha varit 90 år vid tiden för yngste sonens födelse.

En av de mest intressanta följdfrågorna rör namnet Liten-Liden. I Gästrikland har namnet hittills aldrig dykt upp i källorna. I dokumenten från Rättviks arkiv nämns det en enda gång, när Anders Liten omtalas. Vi vet nu att flera i släkten var soldater. Kan det innebära att Anders Liten och hans syskon helt enkelt hade ett soldatnamn med sig? Eller kommer namnet av det skogsfinska släktnamnet Liitiäinen? I efterföljande artikel kommer Jan Myhrvold att utveckla dessa tankegångar.

Epilog

Vän av ordning frågar sig naturligtvis vad som hände med bröderna Nils och Olof?

Den första domen mot bröderna blev dödsstraff. Olof fick emellertid sin dom mildrad till livstids fängelse, men målet hänsköts till Svea Hovrätt. Detta så långt Rättviks kyrkoarkiv kan berätta.

I kortregistret över Svea Hovrätts mål år 1676 står det att Nils dog i Falu fängelse. Vidare meddelas:[9]  

Nils döda kropp ska steglas. Olle ska plikta med 7 gatlopp och varnas.

 

Referenser

Bladh, Gabriel: Finnskogens landskap och människor under fyra sekler - en studie av samhälle och natur i förändring. Forsknings-rapport 95:11. Högskolan i Karlstad. 1995

Opsahl, Erik & Winge: Harald. Finnemanntallet 1686. Oslo. 1990.

Wedin, Maud: Den skogsfinska kolonisationen i Norrland. Trondheims Universitet. Under publicering 2006-07.

Kartorna i artikeln finns på Lantmäteriverkets forskningsarkiv i Gävle. Foton: Maud Wedin.

 

[1] Se Bladh 1995:101-104 samt FINNSAM:s släktnamnssammanställning (publiceras 2007)

[2] Uppgifter från Bo Hansson, Borlänge, Niclas Persson, Torsby samt Jan Myhrvold, Gjerdrum

[3] Opsahl & Winge 1990:110, 112, 114

[4] Uppgifter från Kjell Nordqvist, Botjärn i Järbo

[5] Nils och Olof Bertilssöners biografi finns återgiven i min avhandling, Den skogsfinska kolonisationen i Norrland, under tryckning läsåret 2006-07

[6] Möjligen Knut Karlsson från Bingsjö på Rättviks finnmark, bördig från Grannäs i Alfta

[7] Möjligen avses Skålhol, en av Skebergsbyarna efter vägen mot Järna eller kanske Skålö, en by i Järna. Uppgifter från Kurt Persson, Falun

[8] Rättviks kyrkoarkiv PI:14. Delar av arkivmaterialet är renskrivet av Rikard Skillt, Stockholm.

[9] Svea Hovrätts kortregister över domslut, Uppsala Landsarkiv. Uppgiften förmedlad av Jan-Erik Björk, Källby

© Maud Wedin 2011