Från utskog till finnskog

Av Gabriel Bladh

 


Publisert første gang i Skogsfinnarna och Finnskogen, rapport från konferens på Torsby Finnkulturcentrum 2-4 juni 1993.
Publisert på fennia.nu 20050615

 

 

Denna artikel bygger på material från ett pågaende avhandlingsarbete, som innefattar en longitudinell studie av nordvästra värmlands finnskogars ut­veckling från skogsfinsk kolonisationsbygd på 1600-talet till marginaliserad glesbygd på 1900-talet. Utgångspunkten är att studera det lokala landskapets förändring i Nordvärmland sett i perspektivet av såväl övergripande samhälls­förändringar som de försörjningssätt och livsformer som karaktäriserat män­niskors vardagsliv lokalt. En central dimension i arbetet är att studera hur människor har skapat land i interaktion med förutsättningar givna av natur­miljö, teknik och samhällsstruktur. När vi studerar hur individer utför aktivi­teter i landskapet genom att utnyttja och omvandla natur, kan vi se hur människor i sitt vardagsliv ger innehåll och form till sina landskap. Genom studier av utvalda geografiska områden kan man konkret studena hur mänsk­liga intentioner och handlingar utfallit i landskapet, liksom man kan visa hur områdets naturförutsättningar givit vissa rarnar för människans naturresurs­utnynjande.


De undersökningsområden som i första hand skall studeras är belägna inom Östmarks och Nyskoga församlingar i Torsby kommun, norra Värmland. Området är ursprungligen koloniserat av skogsfinnar under mitten av 1600­-talet. Det tidsutsnitt som skall studeras sträcker sig alltså från tidigt 1600-tal till dagssituationen. I undersökningsområdet kan man grovt urskilja åtmins­londe tre typer av samhällsformer med olika typer av dominerande verksamhet under denna långa tidsperiod. Under kolonisationsperioden på 1600-tal domi­nerade en typ av svedjebrukskultur, som den skogsfinska befolkningen förde med sig. Från 1700-talet kan den dominerande samhällsformen betecknas som ett agrarsamhälle med betoning på boskapsskötsel, men där också försäljning av sågtimmer framträder som en allt mera betydelsefull inkomst­källa. Från senare delen av 1800-talet har området inkorporerats i ett industri­samhälle baserat på marknadshushållning, där skogen på olika sätt är basen för områdets resursutnyttjande. Avhandlingsarbetet beräknas vara klart under 1995, och jag tänker i detta sammanhang inte försöka mig på någon heltäckande sammanfattning av arbetet. Istället skall jag här försöka belysa några aspekter på skogsfinnarna och Finnskogens framväxt i Värmland med betoning på kolonisationsperio­den och de följande generationemas stabiliserande av en finnbygd i norra Värmland[i]. Jag kommer i första hand att beröra bebyggelse och befolknings­fragor sett i perspektivet av försorjningssätt och landskapsutnyttjande.

Om skogsfinsk kolonisation i Mellanskandinavien

Jag har valt att kalla mitt inlagg "Från utskog till finnskog" och titeln kan anknytas till Richard Brobergs skildring av Östmarks dåvarande kommun "Från utskog till bygd".[ii] Brobergs arbeten ger en grundläggande beskrivning av skogsfinnarnas förmåga att bryta och forma en bygd i moränmarkernas storskogar i Mellanskandinavien.[iii] Savolaxarnas svedjebruk gav förutsätt­ningar för den effektiva koloniseringen av dessa skogsbygder. Broberg har också visat på betydelsen av att se Skandinaviens olika finnbygder, finn­marker och finnskogar som delar av en och samma kolonisationsprocess, där områden i t.ex. Södermanland, Hälsingland, Gästrikland och Bergslagen länkades samman med skogsområden i Värmland och Norge med utgångs­punkt i expansionen från det inre av Finland.

Om man ser den skogsfinska kolonisationen i mellersta Skandinavien som en del av ett större sammanhang kan rötterna följas ner i förhistorien, och dessa pekar på ett starkt inslag av nordosteuropeiska influenser. Ett försörjnings­system med svedjebruk, jakt, fiske, åkerbruk och boskapskötsel kan anas, och de livsformer som utvecklades inom detta system hade också skapat sina speciella betydelsevärldar.[iv] Samtidigt som vi kan ana drag av ett stam- och klansamhälle, kan vi också notera hur skogsfinnarna alltmer blivit en del av det senmedeltida svenska institutionella landskapet genom den på olika sätt.ex.panderande statsmakten.


Många frågor kring savolaxarnas liv och försorjning under såväl medeltid som 1600-tal är fortfårande oklara. De olika svedjebruksteknikemas ursprung och ålder liksom statusen för skogsfinnarnas åkerbruk behöver belysas ytterligare. Detta är av särskild betydelse för att analysera den savolaxiska expansionen under senmedeltiden, och ge en bakgrund för den fortsätta flyttningen över Bottenviken till Mellanskandinavien. De skogsfinska hushåll­ens olika sammansättning under olika skeden av kolonisationsprocessen behöver studeras närmare, och kvinnoma och barnens roll måste da särskilt beaktas. Hur mycket av skogsfinnarnas försörjning och vardagsliv bestämdes av förutsättningar givna av sjalva kolonisationssituationen? Vad betydde de olika lokala förutsättningarna i de respektive kolonisationsområdena i foml av naturgivna förutsättningar i landskapet, vem som förfogade over marken eller hur de lokala myndighetema såg på kolonisationen?


En förståelse av den skogsfinska kolonisationsprocessen under 1600-talet kräver srudier på bred geografisk front där skeenden i de olika finnbygdema måste jamföras och länkas samman på olika sätt. Ett utvecklat samarbete mellan olika forskare i de olika kolonisationsomradena och Finland ar ett nodvandigt och vasentligt inslag för att na en fördjupad kunskap am denna process. Verksamheten inom Finnbygdemas samorganisation (Finnsam) ut­£or en viktig aspekt på ett sådant arbete, och har aterfinns en motesplats för yrkes- och fritidsfårskare.


Varje finnbygd kraver samtidigt sin egen historieskrivning där de olika omradenas utveckling från kolonisationstiden och framat kom att bli radikalt olika beroende på am omradet utvecklades till bruks- eller skogsbygd. En gles eller tät koncentration av finsk befolkning har också skapat radikalt olika förutsättningar att bibehålla finskspråkiga natverk i vardagslivet. I ett svenskt perspektiv innebär detta att det ar stara skillnader på Sormlands, Bergslagens, Norrlands och Värmlands finnbygder, och en forskning kring skogsfinnarna och de olika finnbygdsomradena måste alltid vara på sin vakt mot försok till overdrivna generaliseringar. Med detta sagt skalljag i fortsättningen diskutera nagraaspekterpå bebyggelse och landskap i norra Värmlands finnbygder med anknytning till mitt pågående arbete.

Den skogsfinska kolonisationen - gårdsetablering och försörjningssätt i nordvästra Värmland 

Jag skall här belysa hur den finska kolonisationen återfanns i ett institutionellt landskap, där både statsmakter, lokala bönder och skogsfinnarna sjalva gav förutsanningar för av vem, var och hur olika verksamheter eller projekt fick genomföras i landskapet. Här ar det särskilt viktigt att se kolonisationen i kontexten av 1500- och 1600-talets svenska samhälle. Åtskilligt av den tidiga forskningen om skogsfinnarna har alltför ensidigt behandlat skogsfinnarna för sig utan att notera att t.ex flera av hertig Karls plakat om svedjning och nykolonisation i högre grad riktade sig till svenskar än specifikt till de nytillkomna skogsfinnarna.[v]

I Fryksdals- och Älvdals härader var huvudparten av marken skattejord. Gustav Vasa hade låtit värmlänningarna behålla rätten till sina utmarker.[vi] Detta innebar att huvudparten av den skogsfinska kolonisationen skedde på böndernas marker. Här kom finnarna att kraftigt störa och omdisponera de av sedvanan uppdelade utmarkerna och utskogarna som fanns i t.ex. Fryksdals härad. När finnarna kom med sitt nedsättningsbrev från kungen eller lands­hövdingen innebar det samtidigt att de blev inblandade i en tolkningskonflikt mellan statsmakt och lokalsamhälle gällande förfoganderätten till marken. Kronans mål an utöka sina skatteinntäkter och att hävda en överäganderätt till det som uppfattades som allmänningar ställdes mot böndernas hävdvunna utmarksutnyttjande och anspråk på samma mark.


Historien kring Henrik Andersson Manninen i Humsjon i nuvarande Mangskogs socken belyser väl situationen.[vii] I 1620 sålde ägarna av skattehem­manet Tobyn i nuvarande Mangskogs socken ett stort skogsområde på gränsen mellan Fryksdals och Jösse härader till Henrik. Henrik hade skaffat sig kungens nedsättningsbrev för att få bosätta sig i området. Ovetande om detta hade några bönder från gårdarna kring sjön Rottnen i dåvarande Sunne församling på Fryksdalssidan på midsommardagen 1623 gått till finntorpet och bränt ner det. Eftersom finnen hade haft kungens nedsättningsbrev domdes svenskbönderna till ett åtminstone på papperet kännbart straff vid tinget i Gunnarsbyn. I detta fall verkade inte häradsrätten varit inkopplad vid nedsättningen, och förekomsten av det kungliga brevet medförde därför att rätten dömde till Henrik Manninens fördel. Det vanliga var annars att häradsrätten avgjorde om nybygget var den gamla bolbyn till förfång eller ej. På grund av agosiluationen i västra och norra Värmland krävdes alltså såväl nedsättningsbrev från kungen. häradsrättens tillstånd som köp av marken från bönderna.

En förutsättning för den skogsfinska etablering i Nordvärmland under 1600­-talets kolonisationsperiod var svedjebruket som försorjningssätt. Detta för­hålIande avspeglades i såväl den specifika arbetsorganisationen som hushålls­strukturen i stort. Det går dock att urskilja olika typer av handlingsstrategier på hushållsnivå i finngårdarnas utveckling från öde mark till hemman. I övervägande fall var det tydliga målet för skogsfinnen att etablera en egen gård med en mera långsiktig bärkraft. Detta innebar att boskapsskötsel och åker­bruk blev ett givet komplement till svedjandet redan direkt från etableringen av gården. Kurteringar av finngårdar från 1640-talet i nuvarande Mangskog och Sunne socknar visar att åkerbruk utvecklades redan mycket snart efter koloniseringen.[viii] Gårdarna Bjurbäcken och Humsjon i nuvarande Mangskogs socken redovisar t.ex. 2-3 tunnors utsäde på åker redan 20 år efter att de först tagits upp. På samma sätt var boskapsantalet snabbt relativt stort i finnbygder­na. Mindre an tio år efter gårdens etablering hade vissa finnhemmanen en boskapsstock i stort sett motsvarande svenskbygdens gårdar vad gäller får och kor.[ix]

Effekterna av myndighetemas reglering av forutsättningarna för att få ett hemman skattlagt, samt de olika regleringarna av svedjebruket genom skogs­ordningarna har sannolikt understött gårdsalternativet. Här blev alltså over­gången från ett elableringsskede till ett stationärt skede liklydigt med over­gången från en "frontiersituation", där gränserna mellan kolonisatorerna många gånger var oklara och flytande, till resursutnyttjande inom ett mer eller mindre givet territorium. Hemmanets territorium kunde ibland utökas genom samarbete med andra, och olika former av arrende och lotthuggning av svedjeskog omnamns vid häradstingen.[x] Ett sätt att kringgå svedjeförbuden

innebar att svenskbönderna lät skogsfinnarna svedja på sina marker mot del i skörden, s.k. lotthuggning. Exempel på denna typ av strategi återfinns allt oftare i tvister vid häradstingen från de sista decennierna på 1600-talet. På vissa gårdar förekom utvidgade hushåll i form av flergenerationers familjer eller flera samverkande familjer.[xi] Denna hushållsstruktur var delvis en följd av de specifika förhålIande som rådde under kolonisationsskedet. Dessa förhållanden liknar dem som Soininen påvisat i Savolax under 1500-talet.[xii]

Några exempel finns också på situationer där skogsfinnarna efter att ha utnyttjat ett område för svedjande helt enkelt gav sig därifrån. Denna typ av landskapsutnyttjande verkar i större utsträckning ha skett av skogsfinnar, som deltagit i mera tillfälliga sammanslutningar av svedjebolag. I områden där finnarnas förfoganderätt till marken varit mera oklar har detta sakert varit bidragande. Saknade finnarna kapital för ett köp av skattejord, så fanns möjligheten att utnyttja marken olovandes eller att hyra marken från bolbyn. Detta kunde ibland leda till överenskommelser om mera permanent boende, men ofta drog finnarna vidare till nya kolonisationsmarker i norra Värmland eller Norge. De svenska böndema hävdade också att finnarna skövlade skogen. och var bolbyarna till förfång. Flera hemman i Fryksdals och Alvdals härader blev utdömda och aldrig skattlagda, delvis på grund av den kortsiktiga strategin att inte börja med åkerbruk. Den stora majorileten av de nyupptagna skattlagda finnhermnanen blev dock permanenta gårdar som kom att gå i arv till nästa generation.


Det ar betydelsefullt att få bättre kunskaper om hur situationen när en finngård etablerades i praktiken gestaltade sig. Hur och när skedde över­gången från det expansivt koloniserande skedet till det mera stationara territoriella utnyttjandet? Ett av syftena med det pågående projektet Gammelvallen i Södra Finnskoga socken, som sker i samarbete mellan högskolan i Karlstad och Värmlands Museum, är att i fält försöka studera förhållandet mellan svedjebruk och åkerbruk, som en aspekt på hur mark­användningen på en enskild bebyggelseenhet kunde se ut. Den övergivna bebyggelseenheten Gammelvallen utgör finngården Avundsåsens första gårdsläge, etablerades under 1660-talet och overgavs sannolikt under de första decenniema på 1700-talet.[xiii]


Olika sorters hushåll har alltså troligen haft anledning all handla på olika sätt, vilket innebar att det nordvärmlandska skogsfinska landskapsutnyttjandet under 1600-talets kolonisationsperiod inte är enhetligt. Beroende på hushållets organisering och sammanställning och hur länge bosättningen funnits kan olika mönster i landskapsutnyttjandet ses. Detta innebär att såväl svedjandets omfattning som de konkreta metoderna varierat mellan olika typer av hushåll. Gemensamt för hushållen är dock svedjebrukets stora betydelse under kolonisationsgenerationens tid. Sannolikt har kolonisationsprocessen i sig i hög grad skapat de speciella förutsattningar för försorjning och hushålls­organisation som finns under denna period. Tillgång på arbetskraft och utsäde ar förutom tillgång till mark begränsande förutsattningar för all svedja.


En sammanställning av ett antal tiondelängder från dåvarande Fryksände socken utvisar tydligt det stora antal finnar som finns noterade som tiondegi­vare under 1650-1670, när vad vi skulle kunna beteckna som kolonisations­fronten passerar socknen (Fig. 6). Särskilt bland de s.k. lösfinnarna, som sökte efter ett eget hemman att etablera sig på, hadde en mycket stor rörlighet. Nedgången på 1670-talet kan delvis bero på att husmän och lösfinnar beta
lade sitt tionde genom den bonde som var skriven på hemmanet. En genomgång på individnivå påvisar dock att åtskilliga individer vid senare tidpunkt återfinns på nyupptagna hemman i Älvdals härad eller Norge. Utfärdade restriktioner mot att ha lösfinnar boende på de skattlagda hemmanens marker, liksom händelser i samband med Gyldenløvefejden, har sannolikt också påverkat situationen under 1670-talet.[xiv]

Det är betydelsefullt att i den källkritiska behandlingen av uppgifterna om 1600-talets svedjande från t.ex. domböcker påminna sig om att skildringen av svedjebruket hela tiden sker på svenska i flera bemärkelser. I vardagspraktiken är svedjebruket kopplat till den finska språkvärlden både som praktik i den materiella världen, och i de specifika betydelsevärldarsom finnarna förde med sig. Det ar också en bondekultur med bas i åkerbruk och boskapsskötsel som, tillsammans med ståndspersonerna på tinget, betraktade och bedömde skogs­finnarna. Under 1600-talets lopp verkar kunskapema om svedjebruket ha ökat hos tingsmenighet, nämnd och domare. Svedjebruket var dock ingalunda okänt bland svenskarna före skogsfinnarnas ankomst, och flera svenskar fälldes t.ex. för olaga svedjande under 1600-talet. Från mitten av 1600-talet visar domböckerna att finnarna, åtminstone i vissa avseenden, blivit en integrerad del av den befolkning som närvarade på tingen. Finnarna valde nu själva att lösa sina tvister och trätor på tinget, och ur detta material får vi intressanta upplysningar om svedjebruket. 
 

Noterade finnar i tiondelängderna, Fryksdals härad. Källa: Riksarkivet. Kammararkivet; Örebro länsstyrelse. länsräkenskaper, verifikationer.


Under första delen av 1600-talet växte bergshanteringen fram som ekono­misk bas för stormakten Sverige. Overgången till en merkantilistisk närings­politik innebar också att jordskatter inte var lika intressanta för kronan. Finnarnas skogsutnyttjande kom i konflikt med bergshanteringen, och var en väsentlig anledning till framväxten av skogslagstiftningen från 1640-tal. Svedjandet utanför Bergslagen påverkades dock först i liten omfattning. Genom tillkomsten av lokala skogvaktare fick lagstiftningen under 1600-­talets sista decennier betydligt större genomslag. Skapandet av indelningsver­ket innebar också en skärpning av tillsynen av hemmanen i Nordvärmland; bl. a. återspeglas detta i skogslagstiftningens tillämpning. Jägeripersonalens hantering av skogslagstiftning och skogshushållning vid häradstingen ger väsentliga upplysningar om skogsutnyttjandet.


En genomgång av sådant domboksmaterial kan bidra till ytterligare kunska­per om finnarnas svedjebruk och utnyttjade svedjetekniker.[xv] Kunskaperna om de skogsfinska svedjeteknikerna är i stor utsträckning hämtade från i huvudsak finska förhallanden på 1700- och 1800-tal och 1600-talssituationen ar mindre känd. Att den s.k. huuhta-tekniken utnyttjades av savolaxarna ar väldokumenterat, men de specifika formerna för svedjandet ar fortfarande oklara.[xvi] Av domboksmaterial från 1600-talet kan vi se att svedjefallens storlek varierat mycket. I åtskilliga fall rörde de sig bara om tiondedelar av hektar, men svedjor på upp mot två hektar stora finns också noterade. Skördeuppgifter ger resultat om 5 - 10 gånger utsädet, även om tiondelängder visar att stara skördar förekom och odlingsförsök visar på svedjerågens stara potential under optimala förhållanden. Det är dock tydligt att svedjerågs­skörden ofta slog fel. och övergången till åkerbruk handlade sannolikt till viss del om riskspridning. De riktigt stora skördarna fick finnarna i samband med koloniseringen och svedjandet av de jungfruliga skogarna. Detta samman­hänger som tidigare nämnts med den goda tillgången på arbetskraft som fanns i samband med att "kolonisationsfronten" passerade området. I hur stor utsträckning svedjandet från slutet av 1600-talet var av huuhta-typ (svedjande av mogna barr- eller barrblandskogar) eller redan nu var svedjande på tidigare svedjade marker i form av kaski-svedjande (svedjande av yngre lövskog) är också oklar.

Torpetablering - exemplet Lillskogshöjden
Till skillnad från 1600-talets början är attityden i slutet av 1600-talet mycket restriktiv till såväl oskattlagda torp som till skapandet av nya skattehemman i Nardvärmland. Flera hemman och torp utdömdes under 1670- och 80-tal i t.ex. Fryksände socken. I början av 1700-talet började dock alltfler torpställen att dyka upp i längder i första hand på bolbyarnas utskogar. En karta från 1722 gjordes i samband med att finnen Per Henriksson Kurki försökte få Lillskogshöjden på svenskhemmanet Mellmarks ägor i nuvarande Östmarks socken skattlagt till 1/4 hemman (Fig. 7). Per Henriksson hade upptagit platsen från stubbroten, och uppvaktade landshövdingen för att få hemmanet skattlagt.[xvii] Landshövdingen lät landtmätare Gillberg kartera och värdera platsen, och enligt kartan återfanns 1 tunnland och 24 kappland åker, och ängen kring åkern uppges ge 10 lass hö i skörd. Från (svedje)fall och nybyggen på höjden kommer ytterligare 10 vinterlass hö. Lantmätare Gillberg betygar att platsen föder 1 häst. 10 stora kreatur och 20 småboskap.

Försörjningsförmågan för gården grundas alltså på boskapsskötsel, även om han nämner svedjande. Per Henrikssons ansträngningar ger dock ingen resultat, och vid tinget 1724 blir Per istället avhyst från torpet. Per fick dock betalt för utfört arbete, sedan det minskats med det årliga arrende som han skulle betala till bolbyn. Bolbyn Mellmark sade sig själva behöva platsen, som sannolikt övergick till att bli en säter till Mellmark.[xviii] Under 1700-talet tillkom inte längre några nya skattlagda enheter i Fryksdalens finnbygder.[xix] Nya försörjningspositioner fick tillskapas på annat sätt.

Från 1730-talet och framåt kan alltfler torpetableringar noteras i övre Fryksdalens finnbygder. Från mitten av 1700-talet förändrades myndigheter­nas attityd till torpetablering och blev mera positiv och tillåtande.[xx] En snabb torpexpansion äger rum på Finnskogen från denna tid. Efter en genomgång av olika typer av befolkningsmaterial kan det konstateras att det i huvudsak är de söner och mågar som ej får plats på de elablerade skattlagda finnhemmanen vid arvskiftena som blir torpare tillsammans med andra generationens hus­finnar och lösfinnar. Det är i huvudsak dessa grupper som står för den starka befolkningsexpansionen och bebyggelseförtätningen i finnbygderna i t.ex. Östmarkssocken under 1700-talet. Här kan man redan under början på 1700-­talet iaktta tydliga sociala skillnader mellan de boende på de skattlagda finska hemmanen jämfört med de oskattlagda torpen. En likhet mellan kolonisations­expansionen och torpexpansionen var att torpen genom sin tillkomst också skapade osäkerhet i områdets domänstruktur. Gränstvister på 1700-talet centrerades i stor utsträckning till torp intill hemmansgränserna. Däremot var förfoganderätten till mark för svedjande tydligt begränsad under torpexpansionen. På torpen återfanns heller inga storfamiljer längre, utan nu var det enbart frågan om kärnfamiljer.

Landskap och jörsörjningssätt i jörändring
Under 1690-talet hade de första järnbruken etablerats i Torsby och Bada, och vissa förbindelser med finnbygden kan spåras i bouppteckningsmaterial från början av 1700-talet. Järnbruken fick dock ingen påtagligare betydelse för övre Fryksdalens finnbefolkning förrän på 1800-talet, då Kristinefors, Konrads­fors och Mitandersfors anlades. Större betydelse fick i stället sågtimmer­handeln som var en påtagligt utbredd verksamhet på Finnskogen under andra hälften av 1700-talet. Försörjningen av skogsråvara till sågverken kom alltmer att integrera Nordvärmland med det omgivande samhället. Det är annars befolkningsökningen och bebyggelseexpansionen som präglar finn­bygden under 1700- och 1800-tal. Nya ingredienser i odlingslandskapet i slutet av 1700-talet blev mossodlingar och potatisodling. Men 1800-talets bild av finnbygden blir i hög grad präglad av nödår, fattigdom och överbefolkning.


Ovanstående förändringar formade påtagligt om försörjningsmöjligheter och livsformer på Finnskogen. Från senare hälften av 1700-talet återfinns därför stora likheter vad det gäller finngårdarnas status och försörjningssätt i Nordvärrnland med en allmän norrländsk utveckling. Kvarntorps, Juholas eller Ritabergs försörjning under 1800-talet har många gemensamma drag med nordsvenska gårdsmiljöer, om än med intressanta och viktiga finska förtecken.


Sammanfattningsvis väI jag lyfta fram generationsperspektivets betydelse när man studerar utvecklingen på Finnskogen. Varje generation har ställts inför sina specifika problem som kolonisatörer eller förvaltare. Varje gård och hushåll har gått igenom sin specifika livscykel både som bebyggelseenhet och familj. Att studera t.ex. svedjebrukets praktik utan att identifiera det tidsrums­liga samhälleliga sammanhang som det utdvas i är således knappast möjligt. Av detta följer att vi måste förutsätta en påtaglig differentiering av landskaps­utnyttjandet på Finnskogen såvaIövertiden som mellan olika typer av hushåll. Detta förhållande förstlirks ytterligare under den modemiseringsprocess som omvandlar Finnskogen under senare delen av 1800-talet.

Otryckta källor 

Gävle Lantmaleriverkets forskningsarkiv. Geometriska jordeböcker.
Karlstad Stadsbiblioteket, Mikrofi1made domböcker.

Stockholm Riksarkivet. Kammararkivet, Boskapslängder, Länsräkenskaper.
Torsby Torsby Finnkulturecntrum, Richard Brobergs sam1ingar.

 

Litteratur 

Bladh. G. 1995. Domboksmaterial från 1600-talet om finskt svedjebruk i Värmland. I Svedjebruk ochl röjningsbränning i Norden terminologi, datering, metoder. (Red. 80 Larsson.) Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria 7. Nordiska museet.

Bladh, G. & Myrdal-Runebjer, E. & Pettersson, S. & Svensson, E. 1992. Gammelvallen i Södra Finnskoga. Studier utifrån en specialkartering ar en övergiven bebyggelselämning. Rapport 1. Arbetsrapport 92: 1. - Gruppen för regionalvetenskaplig forskning. Högskolan i Karlstad.
Broberg, R. 1965. Från utskog till bygd. Säffle.

Broberg, R. 1988. Finsk inrandring till mellersta Sverige. Skrifter ulgivna av Föreningen för Värmlandslitteratur 7. Karlstad.

Carlsson, M. 1915. Den r{irmländska avvittringsfrågan. Stockholm.

Elgeskog, V. 1945. Svensk torpbebyggelse fråm 1500-talet till laga Skiftet. Stockholm,

Gothe, R. 1942. Ha.sselafinnar. Stockholm.

Gothe, R. 1945. Medelpads finnmarker. Stockholm.

Jordundersökningens betänkande I. 1913. Jordfördelningen i Värmlands län och därmed sammanhangande förhållanden. Stockholm.

Kuusi. M, & Honko, L. 1983, Sejd ocll Saga. Raben & Sjögren (finskt orginal publicerat 1963).
Myrdal-Runebjer, E. & Bladh, G. 1995. Datering och tolkning av markanvändning: exemplet Gammelvallen. I Sredjebruk och röjningsbränning i Norden terminologi, datering, metoder. (Red. B. Larsson.) Skrifter om skogs- och lantbrukshistoria 7. Nordiska museet.

Myrdal, J. & Söderherg, J. 1991. Kontinuitetens dynamik: agrar ekonomi i 1500-talets Sverige. Stockholm.

Finnemannlallet 1686. Red. Opsahl, E. & Winge, H. Norsk Historisk Kjeldesktift-Institutt. Oslo 1990.

Rantasalo, A. V. 1919. Der ackerbau im volksaberglauben der Finnen und Esten mit entsprechenden gebräuchen der Germanen vrergleichen. Finnish Folklore Fellow Communication nr 30. Sortavala.
Sarme]a, M. 1987. Swidden cultivation in Finland as a cultural system, I Suomen Antropologi, Vol. 12. nr 4/1987.

Soininen, A. M. 1959. Burn-beating as the technical basis of colonisation in Finland in the 16th and the 17th centuries. I The Scandinavian Economic History Review, Vol. VII, nr 2/1959.

Soininen. A. M. 1961. Pohjois-Savon asuttaminen keski- ja uulden ajan vaihteessa. English sum­mary: The



Noter
[i] I artikeln anvands beteckningen "Finnskogen" för det område i Värmland och Solør beläget mellan Glomma och Klarälven som befolkades av skogsfinnar under 1600-talet.

[ii] Broberg 1965.

[iii] Broberg 1988.

[iv] Sarme1a 1987, Kuusi & Honko 1963. Rantasalo 1919.

[v] Jämför Österberg 1977, s 132ff.

[vi] Om det historiska jordägandet i Värmland, se jordfördelningen i Värmlands län 1913 samt Carlsson 1915.

[vii] Häradsrätten i Fryksdalen 1624.

[viii] Se Geometriska jordebocker Rl och R3, Lantmateriets forskningsarkiv, Gävle. Jamför Gothe 1942, 1945, som redovisar samma förhållande i Medelpad och norra Hälsingland.

[ix] Boskaps- och utsädesläingder för Gräsmarks socken 1628, avskrift i Richard Brobergs samlingar,Torsby Finnkulturcentrum.

[x] Några enstaka exempel: häradsrätten i Fryksdalen, hösttinget 1656, tvist angående en skogsparti som Per Persson i Södra Ängen arrenderat från böndema i Västra Näs ar 1633; häradsrätten i Fryksdalen, vårtinget 1662, delägarna i Södra Västerrottna i svenskbygden sålt fallskog utan meddelägaren finnen Pål Larssons i Borrsjön vetskap.

[xi] I det norska Finnemanntallet 1686, som utgör en nära nog totalundersökning av skogsfinnarna i Norge, kan flera sådana storfamiljshushåll identifieras. Sammandraget är dock andra familjetyper än storfamiljen i majoritet i denna material.

[xii] Soininen 1961. n Se Bladh er al 1992. Myrdal-Runebjer & Bladh 1995.En undantag ar hemmanet Råbäcken i Östmarks socken, som tillkommer genom ulbrytning ur finnhemmanet Gransjon i slutet av 1700-talet. 20 Om lagstiftningens Wrandringar vad gäl1er torpetablering, se Elgeskog 1945.

[xiii] Se Bladh et al 1992, Myrdal-Runebjer & Bladh 1995.

[xiv] Vid Fryksdals harads höstting 1673 är åborna i Vadj, Östmark och Rattjöberg i dåvarande Fryksände socken instämda för att de tillåtit lösfinnar att uppehålla sig på sina ägor, vilket de dock förnekar. Vid Fryksdals härads vårting 1674 uppmanas häradsborn att fördriva lösfinnar från sina ägor.

[xv] Se vidare Bladh 1995. 

[xvi] Om huuhta-tekniken, se Soininen 1959, Broberg 1988 och Tvengsberg 1985. Jamför diskussion i

Myrdal & Söderberg 1991.

[xvii] Pcr Henriksson Kurki var sannolikt son till husfinnen Henrik Kurki i Mangen, som kommit till Mangen i Fryksände från Bergslagen under slutet av 1640-talet.

[xviii] Under början av 1730-talet återfinns sonen Henrik Persson Kurki som torpare i Bjömtjarnshöjden under Östmarks hemman någon kilometer nordväst om Lillskogshöjden.

[xix] En undantag ar hemmanet Råbäcken i Östmarks socken, som tillkommer genom utbrytning ur finnhemmanet Gransjön i slutet av 1700-talet.

[xx] Om lagstiftningens förändringar vad gä11er torpetablering, se Elgeskog 1945.